LA CA

Hallå kul grej är att jag befinner mig i Los Angeles! Semestrar här med Tobias familj för att fira hans pappa som fyller 60 på söndag. Hittills har vi bland annat hunnit med följande:

Amerikansk fotboll på nyårsafton. Nu är den här bilden rätt kackig i kvalitén pga saxad från ett filmklipp, men det var så jäkulskt mäktigt när de poffade av en massa fyrverkerier och körde flygplan över stadion under nationalsången. Sämre nyårsaftnar har man haft.

Bläddrat bland skivor och tröjor och posters i en skivbutik (sjukt att det typ känns exotiskt att gå i skivbutik nuförtin?).

Besökt Warner Bros. studios där vi bland annat hängde i Vänner-fiket. Här är Tobias, någon överglad lax som har the time of her life och Mattias.

Älskade besöket på WB så galet mycket och Batmans tumbler var det bästa av allt. Fick mental ståfräs direkt jag såg den och blev typ helt starstruck!? Fatta att få KÖRA den där jäveln. Skulle ge allt jag äger för att få göra det. Hmm, kanske måste ta körkort först bara..

Tog en liten roadtrip till Santa Monica och Malibu. Här i Malibu var det rätt mulet och på tok för kallt för bad men vi promenerade längs stranden, glodde på feta villor och bestämde vilka av dom vi ska köpa. Ska bara vinna på lotto först.

18


Strävar inte efter att gå all science på nåt nu men vill bara NUDDA vid det här med att tid är ett sjukt märkligt hittepå. Jag misstänker nämligen att jag fäster lite för mycket hopp vid bilden av att man liksom ~börjar på nytt blad~ i samband med en ny dag eller ett nytt år. Beklagar om detta är breaking news för någon av er men, ja, det spelar ju inte någon roll öht. Man blir inte av med gammal skit och vinner heller inga magiska styrkekrafter (hade vart ballt dock) bara för att klockan slår över till ett nytt år – men det är ju så jävla härligt för hjärnan att få tro det!?! Det tycker väl ALLA?

Jag är så _kolossalt_ lättad över att 2017 är över. Inte som i att det har varit Livets Värsta År, men utan att fläka ut mig för mycket kan jag väl säga att jag behövt jobba rätt mycket med att komma tillrätta under året som gått. På olika sätt. Och det har gjort att jag varit ganska trött och prioriterat bort en del som jag är pepp på, framförallt min lista – alltså allt som hör ihop med bloggen. Kan hända att det fortsätter vara så under året som kommer och in i livsevigheten tills jag en dag kastar in handduken. Men nu är jag ju uppenbarligen en person som gillar att se hoppfullt på nya tider, så jag är helt enkelt väldigt glad att -18 är här.

Trots att jag igår fick följande svar från en Magic 8-ball när jag frågade om det kommer bli ett bra år (vad det nu än innebär) -_-


Don’t count on it. ┐(´•_•`)┌

When the working day is done..

..girls just wanna have fundamental rights.

Antar att ingen av er missat #metoo (OM du mot förmodan har missat det rekommenderar jag en snabb googling).

Det har rivit i mitt hjärta så mycket den här veckan (och det är bara onsdag?) att jag känner mig helt urlakad. Ändå vet jag att det rivit betydligt mer i många andra kvinnor. För att de – vare sig de vill eller ej – tvingats plocka fram fruktansvärda minnen. För att det kan tyckas helt sjukt att vi ska behöva duka fram våra erfarenheter för att snubbar ska fatta vilken vidrig jävla dynga vi tvingas traska igenom. DAGLIGEN.

Inte helt orelaterat citat från The Office som jag tänker på med jämna mellanrum

Jag skulle kunna skriva en hel roman om alla genomkassa upplevelser jag har på temat och därefter en uppföljare på vad alla kvinnor jag känner varit med om. Jag skulle kunna berätta om hur jobbigt det är att utförligt planera hur jag ska ta mig hem sena kvällar för att minska risken att bli överfallen. Jag skulle kunna berätta om hur kränkt jag kände mig när en vilt främmande snubbe stoppade in sina fingrar under min kjol när jag dittills haft en svinrolig utekväll. Jag skulle kunna berätta om när en person jag litade på fysiskt försökte tvinga mig till sex. Hur rädd jag blev av att han var så mycket starkare än mig. Jag skulle kunna berätta om hur osoft det är att få en dickpic från en kille som redan behandlat en som skräp. Jag skulle kunna berätta om hur det känns när vänner berättar att de blivit våldtagna när de knappt var vid medvetande. Hur äckligt det är när främmande män förklarar vad de vill göra med en när deras partner står utom hörhåll. Jag skulle kunna berätta om hur mycket tid av mitt liv jag ägnat åt att försöka hitta ett lagligt sätt att försvara mig om något skulle hända. Men något säger mig att majoriteten av de som läser den här bloggen redan fattar hur verkligheten ser ut.

Istället vill jag berätta om vad som kan göra skillnad: att män börjar ta sitt jävla ansvar. Genom att prata med varandra, se efter varandra och helt enkelt slutar ta för sig verbalt och fysiskt av andra människor. Lätt som en fucking plätt kan man väl tycka!? Sen vill jag dela med mig av två grejer jag tycker ni ska läsa:

Det här blogginlägget som är skrivet av min fantastiska storasyster, angående en rakt ofantastisk debattartikel.

Och den här artikeln som är skriven av en snubbe jag inte vet något om annat än att han satte fingret på något helt självklart som jag själv inte hittat ord för tidigare:
”Att rakryggat stå upp för kvinnor på arbetsplatsen eller på krogen gör dig inte till Nelson Mandela. Det gör bara att du når upp till lägstanivån för vad som förväntas av en vuxen människa.”